Det jag gillar med att fotografera är nog att kameran hittar saker som blotta ögat inte hinner registrera. När jag tar mig tid att titta genom en lins så upptäcker jag så mycket mer. Under sommaren har jag verkligen tagit mig tid. Sakta men säkert har jag letat mig igenom miljöer och då har jag upptäckt saker. En av mina härligaste upptäckter var nog hur mjukt ett berg kan vara. Stenen kan på håll se grå och hård ut, men när när man ligger mot den och tittar så ser man att den är helt mjuk. Vattnet har skavt bort allt hårt. Kvar är mjuka former. Vackra linjer. Utan min kamera hade jag aldrig upptäckt det. 

Mjuka former kräver mjuka låtar. Idag är denna låta det mjukaste jag kan tänka mig.

Jag börjar med en efterkonstruktion. En konstruerad förklaring av vem jag är och varför jag fotograferar. Egentligen skulle jag vilja säga att jag sedan barnsben har brunnit för fotograferandet. Att allt jag någonsin velat göra är att hålla en kamera i handen. Att jag redan som liten tog bilder som berörde. Men så är det inte. Händelseförloppet är mycket mer brokigt. Jag ramlade fram och blev fotograf. Det ni ser är resultatet av en brokig historia.

Annie Leibovitz har sagt “When I say I want to photograph someone, what it really means is that I’d like to know them. Anyone I know I photograph.” och det är nog där allting börjar för mig. Om jag har kameran i min hand blir jag en annan person. Jag vågar lära känna människor. Vågar komma nära. Visst är kameran mellan mig och personen. Visst är det en risk att jag gömmer mig bakom kameran. Men. Till syven och sist så vill jag lära känna människor. Och jag vill fotografera människor jag känner.

Nu när jag försöker förstå varför jag älskar foto. Varför jag älskar att vara fotograf så handlar allt om att komma nära människor. Om att fånga en liten bit av en personlighet. Svårare än så är det inte. Jag utforskar människor med min kamera.