Igår ägnade jag två timmar åt att gå runt på stan och leta vackra miljöer. Generellt är det svårt. Spännande miljöer är ungefär lika sällsynt som spännande människor. Eller spännande djur. Eller något annat som faktiskt är spännande. Ibland dyker det dock upp platser som jag gillar. Platser som har något extra. Jag är inte helt säker på vad som gör en plats fin och en annan för ful. Det jag vet är att när jag ser en spännande miljö så tar jag fram kameran. Klick, klick, klick.
Who can I compare you to?
A window the sun shines through?
The silver moon?
A smile rising…?
Magic of a fading day?
Satellites on parade?
Let’s Toast to the plans we’ve made,
Let’s live like kings.
Idag är en bildlös dag. Vet inte om det är för att jag vill att ni ska få egna bilder i huvudet eller om det kanske är så enkelt att jag faktiskt inte har en bild att visa. Oavsett vad, det är bildlöst. Inte ett foto så långt ögat når.
Dagar då vädret är tråkigt och jobbet inte riktigt kickar igång är iTunes en räddning. Att bara sitta och shuffla igenom sitt musikbibliotek kan bli en riktig upplevelse. Låtar som ger minnen blandas med låtar man inte ens visste att man hade. Vissa stunder blir röriga och andra blir helt fantastiska. Jag antar att det är det som är det fina med hela musiklyssnandet.
Om man lyssnar hos mig upptäcker man dessa låtar:
A Camp – Bluest Eyes in Texas
Håkan Hellström – Klubbland
Mew - Eight Flew Over One Was Destroyed
The National – Fake Empire
Minnen blandas. Känslor väcks. Frågor som fanns besvaras och nya frågor väcks. Jag börjar sakna Texas, mycket. Inser att allt som finns kvar är minnet, av något som var. Det är skräckblandad förtjusning. Jag är oerhört förväntasfull inför framtiden samtidigt som jag är nostalgisk över gårdagen. Lite musik gör skillnad. Stor skillnad.
Fotografering handlar om att observera. Framförallt att våga observera från vinklar som andra inte ser. Att våga observera nära. Eller långt ifrån. Det är fotografering för mig, observatören.
Att fotografera barn är speciellt. Det är magiskt att se en nybliven förälder. Och det är magiskt att se ett barn som precis kommit till världen. Därför gillar jag att fotografera barn. Men det finns även en annan anledning som har med att jag är observatör att göra. Jag har aldrig riktigt förstått mig på hur barn fungerar. Jag är inte barnkär. Därför har jag försökt närma mig barn genom kameran. Så fungerar jag. Om det är något som känns osäkert eller otäckt så närmar jag mig det. På mitt sätt. Att använda kameran för att närma mig barn har varit fantastiskt. Helt plötsligt har det öppnats en helt ny värld för mig. Barnens värld. Den enkla. Vackra. Lekfulla.
Jag fångar den med min kamera.
På fredag har jag en fotografering bokad. Jag ska ta porträtt av en tjej som heter Johanna. Jag har gjort det en gång tidigare och nu är det dags igen. Det kommer bli fantastiskt. Det känner jag på mig. Så roligt att få leta upp en plats som passar en människa. Häftigt att se reaktionen på bilderna. Härligt att få fota en människa som verkligen vill bli fotad.