Jag tycker detta är så fantastiskt vackert. Situationen är den värsta tänkbara och så gör mamma och pappa något så vackert att jag gråter.

Ibland förundras jag över hur fantastiska vi människor är. En sak har vi dock svårt för. Att uppskatta det vi har, det som verkligen betyder något. Jag hoppas att jag får leva ett liv där jag uppskattar. Där jag inte tar saker för givna. Det ska jag i alla fall kämpa för. Att leva 100%. Varje dag.

Och kameran är mitt hjälpmedel. Mitt sätt att verkligen förstår vad jag är med om. Med kameran upptäcker och minns jag det vackra i livet. Igår. Nu. Och i morgon.