På eftermiddagen behöver man en paus. 10 minuters avkoppling för att hitta tillbaka till jobbformen. Då passar Rue Royale som handen i handsken. Det är himmelsk musik som får mig att sitta och le. För mig själv.
10 minuter senare känner jag mig helt avslappnad. Musiken har fyllt mig med sinnesro. Ett tips alltså, Rue Royale, lyssna och låt dem kittla dina sinnen. Idag.
I Stockholm smattrar regnet mot rutorna. Det känns aggressivt och kallt. Jag sitter på mitt luftiga kontor och arbetar. Luftigheten gör att det känns kallt. Det känns nästan som att sitta ute. Förutom taket som skyddar.I helgen ska jag fotografera ett bröllop och jag planerar inför det. Letar inspiration, vinklar, försöker strukturera mina tankar så att jag ska kunna ta härliga porträttfoton på brudparet. Det känns spännande. Det är årets värsta månad och jag ska fota bröllop, det gör att allt känns lite bättre.
Bilderna är från Paris. Städernas stad. Kärlekens stad. Människornas stad. Värmens stad. Konstnärernas stad. Modets stad. Matens stad. Min favoritstad.
I filmen “War photographer” med James Nachtwey intervjuas människor i hans närhet om hans storhet. De flesta säger väldigt fina saker. Men en kvinna säger det bästa. Hon beskriver Nachtwey som single-minded. Du kanske undrar varför det är vackert att bara tänka på en sak? Det gör egentligen jag också. För jag gillar så mycket. Men det som är härligt med Nachtwey är att han har hittat sin “grej”, det som gör honom hel, hans kall. Och denna “grej” går för alla andra “grejer”. Att fånga människors lidande, att fånga katastrofer med hjälp av kameran, att få människor att se hur fruktansvärda vi kan vara. Det är hans kall och eftersom det är det så behöver han inte tänka på något annat.
Nachtwey är single-minded eftersom han bara vill få människor att sluta skada varandra. Han säger att han är ett vittne och hans foton är vittnesmål. Det är vackert, stort och han har offrat sitt liv för att vara ett vittne. Titta på James Nacthwey här.
Jag vet att jag har skrivit om Nachtwey förr, kanske är jag tjatig, men det skiter jag i. Jag gillar det han står för, hans professionella inställning, hans hängivenhet och hans sätt att närma sig ett nytt foto. Han inspirerar, engagerar och därför skriver jag om honom.
Idag samlades en stor del av min släkt på Moderna Museet för att äta brunch. Det var härligt. Framförallt var det härligt att träffa alla. Det allra härligaste är att se fyra relativt nyblivna föräldrar och farmor och farfar. Det hänger stolthet och kärlek i luften. Så jag passade på att ta några foton på barnen.
Till er som gillar att äta brunch så vill jag rekommendera ett besök på Moderna Museet. Underbart god brunch med ett efterrättsbord som får kroppen att hoppa ett steg närmre himlen.
