Jag har precis tittat på Fjärilen i Glaskupan och kan nöjt konstatera att det var en fantastisk film. Fylld av gott och hemskt, hopp och förtvivlan samt kärlek och hat. Skådespeleriet är enastående och mina ögon blev glansiga flera gånger. Tanken om att inte alltid ha det som bra som jag har det gör sig påmind, och naturligtvis blir jag lite rädd. Samtidigt så får filmen mig att vilja kasta mig ut och göra saker. Inget daltande. Inga “det går inte”. Inget sådant trams. Kan journalisten Jean-Dominique Bauby skriva en bok med hjälp av ett ögas blinkningar så är ingenting omöjligt. 

Julian Schnabel har gjort en film som, samtidigt som den känns hopplös, lämnar en känsla av att inget är försent. Man kan kanske inte göra saker ogjorda, men man kan göra om. Och kanske, kanske göra rätt. 

Filmen är värd att ses och värd att pratas om.