“Bara för att man tittar, betyder det inte att man ser.”
På vacker blogg hittar jag fint citat.
Det är viktigt. I livet som fotograf men framförallt i livet som människa. Att skilja på att titta och på att se. Svindlande och viktigt.
I morgon ska jag skilja på att titta och på att se. Jag ska tänka. Titta. Och se.
Barcelona, Barcelona. Staden som är full med hatkärlek. Staden som jag tycker är fantastisk. Mitt Barcelona handlar mest om mat, så bilderna ovan är missvisande. Men. Bilderna visar lite av det som jag gillar med staden och lite av det som jag hatar. Tunnelbanan är fantastisk av två anledningar. Den går fort och, ännu bättre, den är billig. Samtidigt är den ganska smutsig och det känns som om man ska bli rånad hela tiden. Plus och minus där helt enkelt.
Den andra bilden är min symbol för hur krångligt det kan kännas i Barcelona. Det är liksom svårt att ta sig runt när man inte förstår språket. Folk är lite lätt otrevliga och man når inte riktigt hela vägen fram. Samtidigt är det en helt underbar stad när man kommer in i den, när man har någon som kan språket. Då är det en enkel och obegripligt härlig stad. Ungefär som den där trappan. Den ser så komplicerad ut, men i själva verket behöver man bara börja gå i den för att fattar hur den är konstruerad.
Ni förstår. Att jag gillar Barcelona. Samtidigt förstår ni att jag har det lite jobbigt där i och med att jag inte kan ett ord spanska. Det förstår ni. Det var allt jag ville säga just idag.
Det är nytt år men jag lyssnar fortfarande på gammal musik. Musik som jag älskade förra året och kanske något år innan dess. För mig handlar inte musik om att hitta det senaste. Jag är ingen anal person som måste lyssna på det senaste. För mig räcker det att det är bra musik som träffar mitt hjärta. Och låtarna ovan gör det. Dom kryper rätt in i mig. Naturligtvis på olika sätt.
I onsdags tittade jag på Grammisgalan och det var väl ungefär så dåligt som jag hade tänkt mig. Mediokra framträdande och hemska segertal. Våra artister borde gå en retorikkurs. Snälla. Det värsta med galan är dock att jag inser att jag har hela svenska folket emot mig. För svenska folket gillar dålig musik. Per definition. I år lyckades t.ex. EMD, Sveriges svar på Il Divo, att kamma hem priset för årets låt. För mig är det obegripligt. Inte lite obegripligt, utan, du vet, mycket obegripligt. Har svenskarna så dålig smak eller är det bara det fåtal som fortfarande bryr sig om Grammisgalan som har dålig smak?
Nåväl. Denna blogg är inte till för att prata om dåliga ting. Den är till för inspiration och för glädje, men framförallt för fotografi, min största glädje. I morgon ska jag lägga upp lite nygamla bilder. Det ser jag fram emot. Natt.
Egentligen är det väldigt enkelt. Svartvitt är min färg. När jag arbetar med bilder så föredrar jag svartvitt framför färg. Det har nog alltid varit så. Svartvitt har alltid tilltalat mitt öga. Färgen blir för verklig. Och verkligheten ser jag ju ändå varje dag. Samtidigt skrev jag i mitt tidigare inlägg att fotografi handlar om att visa verkligheten. Vilket innebär att jag är lite splittrad i frågan. Det är inte självklart att svartvitt är bättre än färg. Mitt problem med färg är snarare att den ofta tar över det jag vill säga med en bild. Färgen tar fokus från känslan. Ofta. Eftersom bilder är väldigt emotionella för mig är det därför viktigast att känslan är rätt. Och oftast blir det rätt i gråskala.
Men. Att jag tycker så skulle kunna betyda att jag är dålig på att jobba med färgfoton, att få till dem rätt. Men det vill jag inte tro. För min känsla gäller nämligen inte bara mina bilder. Det gäller allas, nästan, bilder. När det är svartvitt förstår jag precis vad fotografen har fångat. Är det färg är risken stor att jag helt missar poängen med bilden och det är trist.
Det kanske inte är så smart att intellektualisera det här med svartvitt och färg för mycket. I grunden handlar det väl egentligen bara om tycke och smak. Jag gillar svartvitt. Ursäkta. Jag älskar svartvitt. Det är min färg. Min färg för att plocka fram känslor.
Det började med att jag var lite hängig. Sen övergick det i lite feberfrossa och annat smått och gott. Jag är nog sjuk. Idag. Men i morgon ska jag vara frisk. Det har jag bestämt mig för.