Förra veckan fotade jag Lisa och Gustavs lilla Rufus. Han var inte på sitt bästa humör men söt som socker ändå. Barn är alltid barn och det handlar alltid om att följa med snarare än att skapa. Just den dagen som jag träffade Rufus var han lite förkyld och då är livet inte så bra som det borde vara. Klart man ska vara sur för det.
Brukar vara inne och tjuvkika hos Onekligen och hittade till dig via den sidan. Inte trodde jag att en fotoblogg skulle få mig att grina en smula, men det var just vad som hände när jag kikade runt här bland inläggen. Dina foton, hur du använder orden och det ihop sen, ljuvligt! Räkna med ännu en stammis…
zandra. kommentarer som din får mig gråtmild. jag blir helt överlycklig. tack för att du gjorde min dag! och välkommen.