På senare tid har jag funderat på vad som är viktigt för mig. Utan att ha något bra svar på frågan tänker jag skriva lite om det. Hoppas att du orkar läsa. För mig handlar så mycket om att komma framåt, uppåt, neråt, åt sidan. Det handlar om att hitta nya vägar. När allt kommer omkring handlar det nog om den perfekta bilden. Eller sökandet efter den. Jag har tidigare skrivit om denna jakt och jag inser att det förmodligen är omöjligt att ligga steget före. För. Den perfekta bilden skapas helt plötsligt framför mig. Den skapas då jag och min omgivning hamnar på rätt plats vid rätt tillfälle. Bilderna däremellan är härliga på många sätt. Men när jag jagar den perfekta bilden så handlar det om att den dyker upp.

Inför varje ny fotografering. Inför varje ny vigsel sover jag dåligt. Jag ligger och funderar på vad som komma skall. Jag ligger och skruvar på mig och gör upp en game plan. Hoppet om den perfekta bilden surrar runt i skallen och tillsammans med den lätt nervösa känsla i kroppen så blir det en härlig soppa i huvudet. När det sedan är dags att fotografera glömmer jag bort nästan allt. Jag fångas alltid av stunden och agerar i största grad på instinkt. Jag låter ögonen styra och glömmer bort att tänka. Ljus. Vinkel. Klick. Ljus. Människor. Klick. Gråt. Klick. Ljus. Klick. Vackert. Klick.

Jag följer med likt en trogen hund.

Efter en heldagsfotografering är jag helt slut. Mina fötter värker och min rygg känns lite mosig. Samtidigt är jag lycklig. Och har ett leende på läpparna. Två älskande människor har givit mig förtroendet att föreviga deras dag. Det känns i hjärtat ska ni veta. Efter en dags arbete är jag också glad över en annan sak i mitt liv och det är att få komma hem till min säng. Att få krypa ner bredvid min vackra är alltid en underbar avslutning på en vacker dag.

Så. Att ta den perfekta bilden. Att få förtroende att fotografera ett älskande par. Att få krypa ner bredvid min vackra. Det är viktigt för mig.