I min familj var det pappa som var fotografen. Han hade som ung haft ett stort intresse för att fotografera och han fortsatte sedan att ta bilder på familjen. Det känns som att det är ofta är så. Att pappa tar bilder. I alla fall var det så. Hos mig. I min familj. Och jag är glad att han tog det ansvaret.

Under julen 2009 samlades familjen runt diaprojektorn och tittade på bilder från barndomen. Det var fint. Dels kom gamla minnen tillbaka men framförallt gillade jag att se den härliga känslan som fanns i bilder förr. Det var inte så perfekt. Alla bilder sparades, eftersom man tog så få, och själva visningen blev verkligen en varierande tillställning där man aldrig visste vad som skulle hända.

Jag fastnade för några bilder och jag bad pappa plocka bort dem (ja, pappa sköter även projektorn).  Och nu har jag lämnat i dem och fått dem scannade. Så. Nu. Är det analoga. Digitalt.

Jag tittar på bilderna och känner att de är fantastiska, precis som de är. Det är inget som behöver fixas. Inget som är dåligt. Visst är kvalitén på bilderna varierande men det gör absolut ingenting. De är fina som de är. Och framförallt förmedlar bilderna något som en digital kamera aldrig lyckas med. Jag kan naturligtvis inte säga exakt vad det är, men i mig känns det. De där bilderna är magiska i all sin enkelhet.