Julen och nyår har passerat och vi är inne i ett nytt decennium.. 2010. Smaka på det. 2010. Året då det kommer hända något alldeles extra. När jag har varit ledig har jag haft chansen att fundera och filosofera. Det tycker jag om. Särskilt när det gäller mitt jobb som bröllopsfotograf. Kärleken till det yrket är så stor att jag bara måste förstå varför. Så. Här är mina tankar om varför jag älskar att fotografera, särskilt bröllop.
Tänk dig att du ska gå till en fest med människor du aldrig träffat. Du tänker dig att det ska bli på ett visst sätt och du ser dig själv agera på ett visst sätt. Jag har alltid haft en bild av hur jag vill vara som inte riktigt stämt överens med verkligheten. Jag har alltid sett att jag vill vara nära centrum på festen men av någon konstig anledning har jag, när jag väl är där, alltid befunnit mig i festens utkanter. Detta har inneburit vissa problem för mig. Att alltid måla upp en bild om hur det ska vara och sedan inte infria den har varit plågsamt. Men. Jag har aldrig gett upp.
En dag, för några år sedan, frågade några goda vänner till mig om jag ville fotografera deras bröllop. Jag sa ja. Direkt. Utan att tveka. Instinktivt kände jag att det var något för mig. Jag ville och jag sa ja. Utan att tänka på konsekvenserna. Utan att fundera på om jag kunde eller inte kunde. Jag ville bara göra det. Som förberedelse köpte jag mig en ny kamera. Jag tänkte att om jag ska fotografera ett bröllop i mitt liv ska jag i alla fall göra det på bästa sätt. Det var en chansning. Allt på ett kort kan man säga. Men jag var tvungen. Och jag gjorde det.
Det första bröllopet gick bra. Mycket bra till och med. Och jag älskade varje sekund av det. Det var kärlek vid första ögonkastet kan man säga. Det var inte ett jobb. Det var något annat. Det var vackert samtidigt som det var spännande. Och.
Helt plötsligt befann jag mig i händelserna centrum. Jag var nära brudparet. Närmst kanske. Jag lät min kamera dokumentera varje steg. Jag följde deras väg, via förberedelser, fram till altaret och vidare på en fest som hette duga. Jag. Som aldrig hamnar i centrum var just där. Jag var nära dem som betydde mest på festen och det var vackert. Helt plötsligt, utan att jag fattat det, hade jag hamnat nära dem jag alltid drömt om att vara nära. Det kändes stort och ärofullt. Och jag var lycklig.
Nu kan det tyckas egoistiskt att skriva detta men för mig handlar det inte om egoism. Jag blev inte bröllopsfotograf för att hamna nära brudparet utan för att jag älskar att fotografera. Att jag sedan hittade ett sätt, en anledning, att vara nära händelsernas centrum var en bonus. Gisses vilken bonus det var. Den gav mitt liv en ny mening och mitt arbete blev för första gången meningsfullt på alla plan.
Samtidigt är jag ständigt påmind av följande:
“I still need the camera because it is the only reason anyone is talking to me.” Annie Leibovitz.
Jag klarar mig inte utan kameran. Det är anledningen att jag är där. Jag får friheten att vara i centrum för att jag fotograferar. Inte för att jag som person ska synas. Brudparet ger mig förtroendet att vara i centrum och för mig är detta avgörande. Jag är där för att fotografera och det är det som är viktigt. Jag behöver, och kommer alltid behöva, mina kamera för att få vara där jag är. Min kamera är så att säga mitt “reason to be”.
För att göra det enkelt skulle man kunna säga att jag är min kamera. Vi är. Och vi gör. Tillsammans. För våra brudpar. Det tycker vi om.
Det var en av anledningarna till att jag fotograferar.
Nu. Efter nyår tycker jag att det är på sin plats att säga tack för året som gått med en liten låtlista. Min lilla present till er. Hoppas ni gillar. Länk.
