Ni kanske undrar varför det varit helt tyst på bloggen i några veckor. Eller det kanske ni inte alls undrar. Men. Jag tänker i alla fall berätta varför det varit tyst. Jag har nämligen varit i Aspen och åkt skidor och sen i Denver och shoppat. Det har varit en fantastisk semester, bästa skidåkningen i mitt liv, underbar mat och bra shopping.
Eftersom jag kom hem för exakt 3 timmar sedan har jag inte hunnit fixa med bilderna från resan, men de kommer.
Min första rulle 120-film är här. Jag var ute i helgen och fotade det jag såg. Inga konstigheter men väldigt härligt. Och det bästa av allt är att jag har tagit bilderna, framkallat dem och sen är de klara. Ingen retusch. Inget, jag-måste-fixa-till-färgerna-i-efterhand. Allt ser nämligen ut precis som jag vill att de ska se ut. Direkt ur kameran.
Mamiya 645AFd med 80mm f2.8. Jag är kär.
I min familj var det pappa som var fotografen. Han hade som ung haft ett stort intresse för att fotografera och han fortsatte sedan att ta bilder på familjen. Det känns som att det är ofta är så. Att pappa tar bilder. I alla fall var det så. Hos mig. I min familj. Och jag är glad att han tog det ansvaret.
Under julen 2009 samlades familjen runt diaprojektorn och tittade på bilder från barndomen. Det var fint. Dels kom gamla minnen tillbaka men framförallt gillade jag att se den härliga känslan som fanns i bilder förr. Det var inte så perfekt. Alla bilder sparades, eftersom man tog så få, och själva visningen blev verkligen en varierande tillställning där man aldrig visste vad som skulle hända.
Jag fastnade för några bilder och jag bad pappa plocka bort dem (ja, pappa sköter även projektorn). Och nu har jag lämnat i dem och fått dem scannade. Så. Nu. Är det analoga. Digitalt.
Jag tittar på bilderna och känner att de är fantastiska, precis som de är. Det är inget som behöver fixas. Inget som är dåligt. Visst är kvalitén på bilderna varierande men det gör absolut ingenting. De är fina som de är. Och framförallt förmedlar bilderna något som en digital kamera aldrig lyckas med. Jag kan naturligtvis inte säga exakt vad det är, men i mig känns det. De där bilderna är magiska i all sin enkelhet.
Lilla Kaspian var bara 9 dagar gammal när jag fotograferade honom. Han var lite nyfiken men gjorde inte så mycket väsen av sig utan observerade mest tokstollen med kameran. Efter ett tag blev han trött och då ville han bara vara i mammas eller pappas famn. Och där trivdes han naturligtvis väldigt bra.
På senare tid har jag funderat på vad som är viktigt för mig. Utan att ha något bra svar på frågan tänker jag skriva lite om det. Hoppas att du orkar läsa. För mig handlar så mycket om att komma framåt, uppåt, neråt, åt sidan. Det handlar om att hitta nya vägar. När allt kommer omkring handlar det nog om den perfekta bilden. Eller sökandet efter den. Jag har tidigare skrivit om denna jakt och jag inser att det förmodligen är omöjligt att ligga steget före. För. Den perfekta bilden skapas helt plötsligt framför mig. Den skapas då jag och min omgivning hamnar på rätt plats vid rätt tillfälle. Bilderna däremellan är härliga på många sätt. Men när jag jagar den perfekta bilden så handlar det om att den dyker upp.
Inför varje ny fotografering. Inför varje ny vigsel sover jag dåligt. Jag ligger och funderar på vad som komma skall. Jag ligger och skruvar på mig och gör upp en game plan. Hoppet om den perfekta bilden surrar runt i skallen och tillsammans med den lätt nervösa känsla i kroppen så blir det en härlig soppa i huvudet. När det sedan är dags att fotografera glömmer jag bort nästan allt. Jag fångas alltid av stunden och agerar i största grad på instinkt. Jag låter ögonen styra och glömmer bort att tänka. Ljus. Vinkel. Klick. Ljus. Människor. Klick. Gråt. Klick. Ljus. Klick. Vackert. Klick.
Jag följer med likt en trogen hund.
Efter en heldagsfotografering är jag helt slut. Mina fötter värker och min rygg känns lite mosig. Samtidigt är jag lycklig. Och har ett leende på läpparna. Två älskande människor har givit mig förtroendet att föreviga deras dag. Det känns i hjärtat ska ni veta. Efter en dags arbete är jag också glad över en annan sak i mitt liv och det är att få komma hem till min säng. Att få krypa ner bredvid min vackra är alltid en underbar avslutning på en vacker dag.
Så. Att ta den perfekta bilden. Att få förtroende att fotografera ett älskande par. Att få krypa ner bredvid min vackra. Det är viktigt för mig.