Att fotografera barn handlar väldigt mycket om tillfälligheter. Inte för att jag inte förbereder mig utan för att barn är barn. Och barn är direkta och impulsiva. De är glada ena sekunden och inte alls glada i nästa. Allt går så fort och därför handlar mina förberedelser främst att ställa in mig på att fånga ögonblicken. Att följa med och fånga det jag ser helt enkelt. Så försöker jag nästan alltid jobba, men när man jobbar med barn blir man alltid smärtsamt medveten om att det är det enda sättet som fungerar. Att regissera en 6 månaders bebis funkar helt enkelt inte.

Att fotografera Adrian var som en dröm. På alla sätt. När jag kom till familjen så låg Adrian och sov. Innerst inne så hoppades jag att han sov gott så att han skulle vara redo för en fotosession. Och när han vaknade så förstod jag direkt att det skulle bli härligt. Han älskade kameran. Inte bara att titta in i den utan även såpass mycket att han vill sno den. Gisses vad han kröp omkring och försökte nå kameran. Det var så härligt. Han var så glad. Och jag fick chansen att göra det jag gör bäst. Det kändes så härligt.

Helt plötsligt plockade Adrians mamma fram ett hjärta i skumgummi och jag fattade direkt att detta kommer bli magiskt. Så här i efterhand är jag osäker på vad jag tänkte, men jag kommer ihåg ett lyckorus som gick igenom kroppen. Litet barn med ett hjärta i handen. Kan det bli vackrare?

Jo. Det kan det bli. Helt plötsligt sitter Adrian med hjärtat placerat precis vid sitt eget hjärta. Och när jag ser den bilden blir jag magiskt glad. I all sin enkelhet är det förmodligen den vackraste barnbild jag någonsin har tagit. Ett barn som placerat ett hjärta vid sitt hjärta. Jag har svårt att tänka mig något vackrare.

Det är fredag. Och jag gillar att ge tips på fredagar. Här kommer en låt som får mitt hjärta att slå frivolter. Lyssna på den och ha en fin helg! Låten.