

Det brukar sägas att man som fotograf tar två bra bilder per år. Alltså. Två riktigt bra bilder. Varje år. Jag vet inte hur det är med det. Det jag vet är att jag själv är kritisk till mitt eget fotograferande. Och det är sällan jag är nöjd med resultatet. Inte för att det är en dålig bild. Snarare för att det finns så många aspekter att tänka på när man fotograferar, samtidigt som man ska fånga stunden, att man ofta missar en liten liten detalj. Det svåra med att vara bröllopsfotograf och barnfotograf är att inte vara för mycket av någonting. Man får inte tänka för mycket på tekniken för då är det lätt att man missar stunden. Man får inte heller bli för inne i det som händer och glömma bort tekniken. Det gäller att hitta balans.
Det jag har märkt är att balans oftast inträffar av sig själv. När jag minst anar. Plötsligt faller allt på plats och tekniken och mina sinnen samspelar och skapar underbara bilder. Det händer inte så ofta. Men ibland. Och då blir det vackert. Ovan ser du två exempel på när jag tycker att jag både lyckats fånga själva händelsen och gjort det tekniskt bra. Allt har, enligt mig, fallit på plats.
Som dokumentär bröllopsfotograf handlar det om att hålla en hög kvalitet rakt igenom. Alla bilder måste ha en hög lägsta nivå. Ibland fångar jag det som sker efter bästa förmåga. Och ibland faller allt på plats och bilden blir magisk. Jag kan inte förklara vad som händer då, men jag antar att de har att göra med att jag alltid, alltid försöker ligga steget före. Att jag alltid försöker tänka nästa bild. Att jag försöker förutspå vad som ska hända.
Och. Plötsligt händer det. Att jag får rätt.
Mitt jobb handlar om det plötsliga. Om stunderna då allt faller på plats. Det känns bra.