Min farmor och farfar var tillsammans i 65 år och gifta i 60 år. Det tycker jag är helt fantastiskt. Min farfar dog för snart 6 år sedan och min farmor saknar honom varje dag. När vi var nere i Skåne berättade hon att det känns som att han fortfarande bor i sitt rum. När hon saknar honom allt för mycket går hon bara in i rummet och då känns det genast bättre. 

Våren 2002 var jag nere i Kalmar över Påsken. På skärtorsdagen var det bestämt att jag skulle komma ut till farmor och farfar och äta middag. Jag var kanske 10 minuter sen och farfar, som inte gillade att man var sen, ringde naturligtvis och frågade var jag höll hus. Jag svarade att jag var på väg och så körde jag som en galning för att de inte skulle behöva vänta. När jag kom dit satte vi oss vid matbordet för att äta. Jag minns inte exakt vad jag åt, men jag tror att det var lax med någonting till. Det kan vara ett korrekt minne, men det kan också vara något jag minns i efterhand. Egentligen gör det inte någon skillnad. Vad vi åt var inte viktigt. Det viktiga var vad som sades.

Farfar var mycket kärleksfull mot farmor. Visst gnabbades det lite, men det var alltid på ett relativt harmlöst och utvecklande sätt. De försökte nog hjälpa varandra tror jag. Vid matbordet den eftermiddagen/kvällen berättade farfar att han och farmor träffades på skärtorsdagen för 64 år sedan. Jag baxnade. Jag, som var nykär vi den tiden, tyckte att det var otroligt att höra. Jag frågade mig om det vara så att jag skulle leva tillsammans med min nya förälskelse i över 60 år, men jag fick inget bra svar då. Idag vet jag att det inte blev så med den kärleken. Jag vet också att farmor och farfar fick ett år till tillsammans. Rent fysiskt. 

I år. På skärtorsdagen, när jag var på väg mot Skåne, hämtade jag farmor i Kalmar. Hon var på ett ovanligt gott humör och det kändes verkligen roligt att ha henne i bilen. Hon påstår att hon inte ser, men hon satt och tittade på träden och vitsipporna vid vägen. Jag misstänker att hon ser det hon vill se. Och jag misstänker att hon inte ser för att hon saknar farfar. Någonstans mellan Kalmar och Österlen börjar farmor prata om farfar. Hon säger många fina saker. Inte något som är storslaget eller komplicerat. Allt är enkelt och vackert. Någonstans i Blekinge så säger hon. “Idag är det 71 år sedan jag och farfar träffades”. Jag baxnar. Igen. Denna gången blir känslan ännu mer påtaglig. Det var 6 år sedan farfar dog och för farmor är han lika närvarande idag. Skärtorsdagen var deras dag och hon satt där i bilen och tänkte på platsen och dagen då de träffades.

För mig är kärlek ytterst komplext. Jag försöker förstå vad det är och hur det fungerar. Innerst inne är jag en stor romantiker men jag tror inte alltid att det märks utåt. Jag tror det är ett släktdrag som kommer från farmor och farfars håll. Det verkar som att vi i vår släkt utvecklar kärleken på det sättet. Vi säger kanske inte så mycket. Men vi visar genom små gester. Jag ser det hos mina farbröder och hos min pappa. Och jag såg det hos min farmor och min farfar. Det jag har kommit på är att den där dagen för 71 år sedan är väldigt, väldigt viktig för mig.