Min första rulle 120-film är här. Jag var ute i helgen och fotade det jag såg. Inga konstigheter men väldigt härligt. Och det bästa av allt är att jag har tagit bilderna, framkallat dem och sen är de klara. Ingen retusch. Inget, jag-måste-fixa-till-färgerna-i-efterhand. Allt ser nämligen ut precis som jag vill att de ska se ut. Direkt ur kameran.
Mamiya 645AFd med 80mm f2.8. Jag är kär.
Under de senaste 6 månaderna har det kliat i mina fingrar. Jag har längtat efter något genuint. Man skulle kunna säga att jag längtat tillbaka. Nu undrar du kanske vad jag längtat efter? Jag kommer till det. Först ska jag bara svamla lite om att hitta till sina rötter. För jag tror att min längtan har handlat om just det. Mina rötter alltså.
Fortsättning.
Vi bloggar. Vi twittrar. Vi fotar digitalt. Vi ringer mobilt. Vi betalar med kort. Vi har trådlöst bredband. Vi läser böcker digitalt. Lyssnar på iPod. Är alltid uppkopplade. Allt är direkt. Här och nu. Jag måste. Nu. Nu. Nu. I morgon kan det vara för sent. Eller. Om en minut kan det vara försent.
Så ser min värld ut i alla fall. Och ibland är jag lite trött på det. Ibland vill jag ta ett steg tillbaka. Andas. Tänka.
Därför har jag idag köpt en analog mellanformatskamera. Närmare bestämt en Mamiya 645AFd. Ska visa en bild på den senare. Den är analog och jag måste verkligen tänka innan jag tar varje bild. Varje bild kostar mig pengar. Den är stor och klumpig så jag kommer inte kunna röra mig lika lätt. Allt kommer gå lite mer långsamt. Men jag tror att just detta faktum kommer att förändra mig som fotograf. I alla fall lite.
Samtidigt som jag förlorar lite av kontrollen jag får med mina digitala kameror så kommer jag behöva ta mer kontroll över själva fotosituationen. Så det blir en blandning av förlorad kontroll och vunnen kontroll och i slutändan tror jag att det kommer göra mig till en bättre fotograf.
Mamiya 645AFd med 80mm f2.8 är mitt analogen vapen. Och kameran fylls med film från Fujifilm. Idag börjar mitt analoga äventyr och ni kommer få kommer få följa det här.