Att vänta på att få se sin vackra brud är fyllt att förväntningar och nervositet. Och framförallt är det så innerligt vackert. När Stephen fick sin Linda var han lika nervös och som lycklig. Lite som ett barn på julafton.

Jag var vid hans sida hela tiden. Inte för att hålla handen. Utan för att fånga det han kände. Helt plötsligt hade han lämnat kyrkan. Jag smög efter men lät honom ha en liten stund för sig själv. Helt plötsligt ser jag honom stå där på kyrkogården med en cigarett i ena handen och med blicken rakt upp mot himmeln. Jag vet inte exakt vad han tänkte men jag tror att han tänkte “Shit, I will get married to the love of my life”.

Att få vara med vid sådana tillfällen är en ynnest.